Hellu

Inte vart så mkt bloggande nu. Haft fullt upp med skola och jobb men nu har det lättat lite. Det har varit en underbar tid på förskolan och jag har hittat mitt kall i livet. Jag vet vad jag vill i mitt yrkesliv och det känns så skönt att jag hittat rätt. Beundrar mina kolleger som kämpar så hårt för att få verksamheterna att gå ihop mot alla odds. Kämpar glöd till max. sen de underbara barnen man träffat under tiden. så myiga och fulla med liv. Lärt mig mycket under mina veckor.

Ni har nog inte kunnat ungå en av de största händelserna i mitt liv just nu. Jag Anna-Lena Olsson skall bli MORMOR!! Jag smakar på ordet och fattar inte att det är sant. Vet att många tänker att min dotter är för ung . MEn hon må vara ung ,hon kommer bli världens bästa mamma .Jag står bakom henne till 100 procent och jag kommer göra allt jag kan. Nu räknar vi dagarna  Älskar dej min kära Sophia ..lilla snuttan ...  

Annars rullar livet på. saknar alla på ön och i veckan kommer mina päron hit. Det var ett tag sen och det skall bli så roligt. Såg de i somras sist. Jag ångrar inte att jag flyttat men jag saknar de mina..  

kämpar ännu på med mina kilon och jag hoppas att jag kommer gå ner de där sista. har ca 6 kg kvar att gå ner och vill verkligen ha den där open. Många tankar och funderingar kretsar runt allt de här. Dieter och träing är det enda jag levt för hela livet ända sen jag var 6 år. Kommer jag trivas med mina nya kropp??? när hängmagen jag alltid haft är helt borta ?? Kommer jag kunna se mej i spegeln och må bra? kommer jag känna att jag duger? Bli lycklig?  känna att det är såhär livet skall vara? frågorna är många och jag vet att jag kommer att få svaren såsmåningom. Måste erkänna att jag är rädd. Det är svårt att förklara känslan. Det räcker inte med att tappa kiolon och jag inser att det största kampen är kvar. Att acceptera mej själv och rädslan att inte känna mej acceptrad av andra. kan komma på mej själv att  tro att folk fortfarande tittar på mej med avsmak. eller står och stirrar . Även om de kanske inte gör det så känns det så fortfarande. 

Min tid kommer det är jag säker på. Känslorna bubblar. Blir tårögd när jag tänker tillbaka på hur det var innan. allt småätande så fort man mådde dåligt . Inga kläder som passade . Rädslan att bli sjuk på riktigt. Inte orka spela fotboll med sin son. Känslan att man måste bli älskad av "dåliga " män för det inte finns någon annan som vill ha en. Att de skäms. Minns med en rysning mitt äktenskap där min egen man inte kunde gå på stan med mej för att han skämdes. eller mannen som sa att livet skulle bli som jag aldrig haft och sedan tryckte ner mej. Tog sönder mej bit för bit. vet ni ,att komma tillbaka efter något sådant är det svåraste av allt. det svåraste var inte att bli behandlad så. de svåraste är att läka all djupa sår som blev kvar. Försöker glömma för att orka. tar en dag i taget. hoppas en dag att känslan att jag duger fullt ut kommer och tar mej med storm.

Huuuuu nu vart det en dyster blogg. Men jag tar en dag i taget. så länge jag andas kommer jag kämpa..

SEEYA!